Linnea

Nu är Luciacermonin över. Det är alltid så tråkigt att avsluta något roligt som man laddat inför i flera veckor. Men, vad bra det blev! Var vid skolan klockan sju för att sjunga för patienterna på Röda Korstets sjukhus. Det är ett rehabiliteringssjukhus där främst gamla människor ligger. Vi gick genom varenda  rum där det låg en patient. En del väckte vi, andra var vakna, vissa satt bara och log, andra rörde inte en min, samtidigt som det fanns de som fällde en tår. Man blir själv så rörd av att se att man kan sprida glädje hos så sjuka och gamla människor. Vi avslutade med ett genrep inför sjukhuspersonalen genom att sjunga igenom hela programmet. Sedan blev vi bjudna på glögg, pepparkakor och lussebullar samt överösta med tack- och lovord.

Klockan tio var det dags att sjunga inför skolan. Vi var minst lika uppskattade där och flera stycken kom fram och sa att allt var över förväntan. Sedan drack vi glögg och åt pepparkakor/lussekatter igen.

När jag anmälde mig till Luciatåget gjorde jag det främst för att få upp julstämningen lite, men även för att det var så länge sedan jag sjöng, för det är ju faktiskt ganska kul! Jag hade förväntat mig en ganska låg nivå på det, med melodistämma på välkända låtar. När ledaren för vår lilla luciatrupp frågade oss om vi alla sjungit i kör, svarade alla ja. Jag har varit med och sjungit i kör -  senast när jag gick i nian, eller var det åttan? Det vill säga cirka sex år sedan.... Jag har aldrig varit en stjärna på att sjunga. När jag sjungit inför kompisar har de småflinat, och när jag senare berättat att jag faktiskt har sjungit solo inför skolan, har det skrattat och sagt "stackars publiken!". När jag nu fick frågan om jag är sopran eller alt, så svarade jag alt. Ärligt talat vet jag inte vad jag är, har alltid sjungit sopran för att det är mest flickigt och tjusigt. Alt blev en helt ny utmaning. Jag kunde melodin på alla låtar vi sjöng, eftersom de går i sopran, men nu skulle jag helt plötsligt lära mig en helt ny stämma. Jag kämpade från första dagen, samtidigt som jag hade i huvudet; Jag-Kan-Inte-Sjunga. Men Guess what? Även den här gången stilade jag lite genom att sjunga en duettvers. Till och med Olle är lite förvånad över mitt dolda nöje.

---

Hos doktorn igår blev det inga sura miner. Läkaren varken viftade bort mitt problem eller satte någon preliminär diagnos. Hon klämde och kände lite på mig och sedan skickade hon iväg mig till en annan avdelning där jag fick ta typ sju olika prover. Jag aldrig tagit prover förut, vad jag vet. Jag frös därför till när hon bad mig lägga fram ett armveck! Jag är inte såå rädd för sprutor, men bara tanken på att bli stucken i armvecket får mig att rysa. Det är endast därför jag inte går och lämnar blod. Nu hade jag inget val, eftersom jag vill få en bra mage igen. Smärtan var precis som jag förställt mig, men att det skulle göra så ont i hela armen efteråt, hade jag inte räknat med! Då tyckte jag synd om mig själv... Nästa vecka får jag svaren på en del av proverna... Spännande.





Nu ska jag åka till min mormor i Norrköping för imorgon är det den årliga och alltid så efterlängtade julsläktfesten hos morbror Thomas.

Trevlig helg allihopa!