Skrivet fred. 22 aug
En hel skolvecka har redan gått. Det mesta känns jätterörigt, förvirrande och kaotiskt. Olle och hans farmor åkte ifrån mig i tisdags för att åka till stugan i Härjedalen. Det behövdes grejas lite. Jag fick därför klara mig själv. Att försöka få ett grepp om både Uppsala och Stockholm på en och samma gång har väl inte gått så bra. Men jag hittar till lägenheten från Uppsala järnvägsstation och jag hittar till Röda Korsets Högskola från Stockholms T-central. Trots att jag har en karta över Stockholm har jag hunnit gå vilse två gånger och kommit fram till att Stockholm är rörigare än både Paris och Madrid.
Vad jag har för känslor gällande skolan så är det lite blandat. Det är stressande och rörigt, men jag antar att det hör till. Mina klasskamrater (heter det så när man läser på högskola/universitet?) verkar i alla fall trevliga och jag har aldrig behövt känna mig ensam. Få personer känner någon sedan innan. Vi kör på hårt och har redan börjat ha föreläsningar. Vi ska göra ett grupparbete om studieteknik och vi lär oss hur en sjuksköterskas personlighet bör vara, vilka kvaliteter som är viktiga och vad man ska sträva efter. Det viktigaste är givetvis den empatiska sidan och att man alltid sätter patienten i centrum. Man arbetar inte som sjuksköterska av egoistiska skäl. Vad de flesta (inkl jag) verkar vara stressade över är att vi aldrig i arbeten får tycka någonting utan att kunna referera till någon (typ författare, filosof osv.) Inte ens när vi ska prata om vad vi har för studieteknik.
Vi har även hunnit ha inspark ute på Barnens Ö vilket var otroligt kul! Arrangering var över förväntan och man hann lära känna jättemånga nya ansikten. Vi lekte lekar och åt vällagad mat/fika om vartannat. Däremellan hann vi ha "fritid" för att bada, basta eller bara snacka om allt och inget med människor vi inte redan kände. Vi fick även en föreläsning av en före detta student på Röda Korsets Högskola som hade varit i Kenya under sin studieperiod och därefter startat en typ av voluntärförening. På kvällen var det fest och de få spänningar som fanns kvar släppte.
Dagen efter var vi färdigpackade för avfärd tidigare än tidsschemat sa. Bussen kom och vi funderade på om vi kanske kunde komma iväg lite tidigare en beräknat. Då körde bussen fast i en i lerig gräsmatta, däcken spann och spann och bussen kom varken framåt eller bakåt. Den var fast. Vi var cirka 15 personer som försökte putta på bussen. Jag kan ju säga så här, bussar är tunga, den kom inte en millimeter trots att vi tog i allt vad vi hade. Vi försökte trycka ned grus och kvistar under och framför däcken, även det utan resultat. En traktor kom, men det resulterade bara i att bogseringslinorna gick av, bussen rörde sig inte. Tillslut ringde vi bärgaren och kom iväg 1,15 timmar senare än vad som vara tänkt. Det var bara till att skratta. Galet var ordet.
Väl hemma mötte Olle mig. En vecka i högskolan har gått. Insparken är över. Jag har fått flera vänner och jag kommer alldeles säkert att trivas. Äntligen kunde jag börja slappna av lite. Då bröt dunderförkylningen. Varför blir det alltid så? 
Att försöka putta en buss, gick minst sagt dåligt...
...särsklit eftersom inte ens en traktor kunde rubba den.
Tillslut gav vi upp och bärgarn kom till vår undsättning! Med hjälp av en
fjärrstyrd vajer, drog han upp bussen på grusvägen igen.
Inget trådlöstinternet
Jag har inte försvunnit i Stockholmsvimlett, jag har bara problem med att hitta ett internet. I morse skrev jag en lång uppdatering, sedan gick jag till bilioteket för att lägga in det på bloggen. Tro det eller ej, men Uppsalas stadsbibliotek har inte trådlöstinternet! Det har inte Röda Korsets Högskola heller. Konstigt tycker jag. I San Sebastián i Spanien, var det trådlöstinternet nästan överallt. Nåja, de flesta med datorer i Sverige har väl internet hemma. Så sådant här stör man väl sig bara på de få veckorna om året (om ens det) som man inte har det.
Jag har det bra i alla fall.
Hemlös Högskolestuderande
Det är min nya titel. Känns... speciellt.
Mitt nya liv har nu tagit sin början i alla fall. I går (söndag) flög vi upp och hamnade hos Olles farmor i ett regnigt Uppsala, trötta som två spädbarn. Den senaste veckan har varit minst sagt hektiskt. Från tisdag till lördag jobbade vi ca 10/dag för att få ordning på lägenheten, packa allt i tre olika "högar", släng, förvara, ta med. Vi hade däremot tur med städningen eftersom de som ska flytta in vill renovera lägenheten. De tyckte därför att det var onödigt att vi gjorde en grundlig flyttstädning. Trots det tog badrummet och det lilla vi skulle städa i köket sammanlagt 6 timmar! Men nu är det över, lägenheten är såld och vi har ingenting mer där att göra.
I lördags blev vi som sagt klara, vi hade då två timmar på oss att ladda om inför Agneta och pappas 90 årsfest! (De firade att de fyllt/fyller 40 respektive 50 år). Festen hölls i Norsunds ombyggda stationshus och den var mer än lyckad! Det kom ca 50 gäster och jag, som vanligtvis avskyr att behöva mingla, tyckte att det var en riktigt trevlig känsla att bara vända sig om för att upptäcka att där står någon man inte sett på cirka 10 år! Min pappa älskar tävlingar så det blev mycket av den varan då festen hade ett OS-tema. Maten var förvånansvärt god, det blev rökt ankbröst, örtkryddad rödtunga och macarpone tårta.
Anton och jag hade dessutom gjort ett tal som jag höll inför vår käre fader. Tal har jag inte hållt sedan jag gick i skolan och det var en från början nervös känsla, men som övergick i njutning, då jag den här gången slapp tala under press! Där fanns ingen som skulle sätta betyg på mig, alla var där för att lyssna och de var en underbar publik som skrattade på ställen där inte var meningen att de skulle skratta! Det bästa var, att det blev så otroligt uppskattat av gästerna. En man sa att han blev tårögd av att se två barn i 20 årsåldern hålla ett "så fint" tal och visa sådan uppskattning inför sin pappa. En annan sa att hon tyckte att jag skulle ringa hennes barn för att berätta hur man håller tal inför sin föräldrar. Tacka vet jag kursen presentationsteknink på gymnasiet, därför vill jag tacka Gunnar Einarsson för att jag är så jäkla bra! =D
Nu är tryggheten lämnad och jag är i ett förvirrat och lite kaotiskt tillstånd igen. Återigen ska jag anpassa mig till ett nytt liv. Och storstad är faktiskt något nytt. Dagens mest förvånande intryck var dock att folk pratar svenska här. De brukar dem inte göra mina på äventyr.
Det värsta jag vet
Det värsta jag vet är att packa. Det är faktiskt värre än att köpa present till storebrorsan, ta farväl av vänner eller till och med att gå på begravning. Så mycket hatar jag det. Jag har levt ur en väska i 13 år på grund av skilda föräldrar, det kan vara svaret till min avsky. Jag älskar att resa, men att packa inför den är så tråkigt att jag får ångest varenda gång. Att packa inför en flytt är därför lika med döden. Jag hatar att packa.
Go Joline Höstman!
Joline Höstman är en gammal simmarkompis till mig från den tiden då jag simmade i Alingsås. Jag slutade simma där för fyra år sedan, men även "på den tiden" var hon en fantastisk simmare och otroligt målmedveten. Jag minns att på den sista tävlingen som jag simmade för den klubben, så tog jag kort på de flesta av mina kompisar för att ha som minne. När jag fotade Joline och hennes syster Isabelle så minns hur jag tänkte att de här tjejerna kommer att komma långt.
Visst har dem gjort det, Joline är just nu i OS i Peking och simmar sitt special-simsätt bröstsim. 100 meter Bröstsim är avklarat och hon slutade som 9 bäst i världen. I natt runt 04.00 ska hon simma semi-final på hennes specialdistans 200 bröstsim. Jag ska ställa klockan och hålla tummarna för att hon kommer till final. Har alltid varit lite avundsjuk över hennes brinnande intresse som verkar gå i precis den riktning hon vill, den tösen slutar aldrig att imponera.
Målmedvetena tjejer som visar att med deras vilja kan de gå hur långt som helst, är lite av mina idoler och förebilder.
Heja Joline!
Spain goes Sweden
Tillbaks i röran igen!
Är så nöjd över att resan med alla färdmedel och boenden gick som på räls, vi stötte inte på några större problem som inte gick att lösa på ett bra sätt. Så resan får ett bra betyg. I lördags började Semana Grande i San Sebastian. Det är en stor festivalvecka, med musik, ett resande tivoli, karnivaltåg m.m. En fyrverkitävling skulle också hållas där åtta olika länder skulle delta. Vi hann se två spektakulära fyrverkierier, jättemysigt!
På söndagen tog vi nattbussen till Madrid. Sitta och sova är inte min melodi. Bil, tåg eller buss spelar ingen roll. Det är obekvämt. Förr eller senare somnar man nog av utmattning, så två-tre timmar blev det väl i alla fall. Väl framme var klockan 07.40. Olle var fortfarande sjuk, vi var trötta och Madrid kändes mörkt och händeslelöst. Vi ville sova. Lade oss på några bänkar inne i busstationen. Efter cirka en kvart kom en vakt och sa till oss att vi minsann fick sätta oss upp. Tack. Blev inte så mycket gjort i Madrid, impuls-shoppade något försmå kläder på slutrean, men de var faktiskt himla billiga. En skjorta för 6 € och en väst för 4 € är svårt att stå emot.
Att komma hem till lägenheten i Lerum, ta en dusch och sova liggandes i sin egna säng kändes i alla fall väldigt, väldigt skönt.
12 bilder säger mer än 12 000 ord:
Olle och jag i Jaén där Bröloppet skulle hållas.
En ganska ointressant stad, men som tydligen skulle
vara världsledande när det gäller olivodlingar.
Brudparet Nils och Marisol
Olle och jag på bröloppet.
Vi skrattade efter att fotot tagits
Vackra Nerja.
Olle vid Balcón de Europa (Europas Balkong)
De så otroligt vackra blommorna som fanns överallt.
Linnea, Alice, Totte, Mats och Ingrid. En middag med havsutsikt.
Tillbaks i San Sebastian. När jag kom dit, kändes det som om jag
nyligen lämnat det. Trots att fyra månader gått. 
Catching up with some friends. Philippa, Jaehee and I.
En suddig bild av en liten återträff med två spanjorer, två svenskar,
en Nya Zeeländare och tre sydkoreaner. <3
I gamla stan, San Seb. På den här bilden ser jag inte ut
som 16 tycker jag. (Är lite nojig)
Det ser rätt läskigt ut, men Chuleta (köttet) är det godaste Spanien
(Baskien) har att erbjuda, enligt mig!
Uppdatering
Spanien ar underbart, ar nu hos min gamla klasskompis Philippa och hennes pojkvan Xabi i San Sebastian. Broloppet i Jaen var vackert, trevligt och varmt. Nerja var underbart med salta bad och soliga dagar. I Malaga var vi bara en dag, det holl pa med sa mycket gatu- och vagarbete att vi nog fick oss en orattvis dalig bild av staden. Sen tog flygplanet oss till Bilbao dar Philippa och Xabi hamtade oss. Vi korde de 10 milen till San Sebastian med blixtrar som lyste upp bergen och regn som smattrade mot bilrutorna. Idag har vadret varit molnigt med en del regn. Olle har varit sjuk, men jag har varit med gamla kompisar som bor kvar har. Vi har halsat pa i var gamla skola dar jag hittade mina larare, lika glada och trevliga som vanligt!
Man kan gott saga att vi har det bra. Bildbevis och annat smatt och gott far berattas senare, nar jag har kommit hem. Egentligen ville jag bara skriva det har inlagget for att beratta att andra antagningen for hogskolorna har kommit.... och jag ar antagen!!! Jag tog reda pa det sa fort jag kom hit till San Sebastian. Jag kom forst inte pa nagot satt att uttrycka min lycka, jag blev helt mallos och foll baklangas ner i Olle kna. "Jag kom in" fick jag viskandes fram medan gladjen, lattnaden, skoljdes som en vag genom kroppen.
The future is getting closer.
