Linnea

Det är märkligt. Jag kan inte förstå logiken. Det där man uppfattar som äckligt - det är konstigt.

Jag har geggat med en njurtumör täckt av flera kilo människofett, jag har sett en människa drunka i sitt eget blod. Jag står inte oberörd, men jag blir heller inte svimfärdig eller illamående.

Sedan åker jag ut till landet, sommarstugan där allt är så primitivt. Djurens paradis, långt ifrån bilar och minimalt med människor. Inte så häpnadsväckande att där springer möss. Inte så förvånande att vi inte vill ha dem gnagandes i eller kring huset. Man kan krypa in under huset. Där förvarar vi både skrot och nödvändigt tillbehör. Där finns även en dödsfälla konstruerad. En hink med vatten, med en "trappa" som mössen kan klättra uppför, men tar de ett snedsteg faller de ner i helvetsgapet och drunknar i det kalla vattnet. Det var Olle som berättade för mig. Jag stirrade på hinken och kände hur färgen i mitt ansikte började försvinna. Jag gick försiktigt mot hus grunden. Hukade mig för att krypa in och titta. Olle uppmanade mig att låta bli. Varför liksom? Jag vet inte.

Långsamt tittade jag över kanten på den blå hinken. Det var mörkt och jag såg först ingenting. När ögonen vant sig framträdde de livlösa små varelserna. Två stycken håriga bollar med fyra korta ben och en vidrig svans flöt på mage på den stilla ytan. Illamåendet sköljde över mig som en våg. Jag skyndade mig klumpigt ut och ställde mig framåtlutad på gräsmattan. Jag hulkade samtidigt som jag försökte hindra att frukosten skulle komma upp. "Fan vad dum du är. Det var väl onödigt?" Och visst har han rätt. Onödigt. Dumt. Men framförallt äckligt.