Linnea

Fem veckors VFU inom geriatriken är nu avklarade. Det var med blandade känslor jag lämnde demensboendet i Solna igår. Det var en skön känsla att veta att de omänskligt tidiga morgonarna var över, nu bheöver jag inte gå upp 05.00-05.30 på väldigt länge. Det kändes också skönt att veta att min kropp slipper bete sig som en zombie fram till klockan tio då jag äntligen fick dricka morgonkaffet =). Det känns också bra att vara ännu ett steg närmare en sjuksköterskelegitimation! Jag har lärt mig oerhört mycket under dessa fem veckor. Mycket mer än jag hade räknat med.

När jag började VFUn togs jag knappast emot med öppna armar. Sjuksköterskan jag blivit meddelad att ha som handledare, var ledig. En gruppchef hittade en annan sjuksköterska som sa att hon hade alldeles för mycket att göra för att hinna med att ta hand om en student. Sedan fick jag sitta nere hos en annan gruppchef i en halvtimma och vänta på att något skulle hända. En andra sjuksköterska kom tillslut och förbarmade sig över mig. Hon, i sin tur skickade iväg mig till en undersköterska ute på en av avdelningarna. Detta för att jag ska känna till deras arbete, lära känna de boende och kunna genomföra den omvårdnad som inte sjuksköterskan huvudsakligen gör.
    Undersköterskan var trevlig men erfarenheten jag fick av henne var värre. Hon och en annan undersköterska betedde sig inte särsklit profesionellt eller mänskligt gentemot de boende. Jag blev ledsen över att behöva se den så tydligt felaktiga behandlingen, men var samtidigt för feg för att våga säga något rakt ut. När veckan med uskan var över, berättade jag för en av mina handledare vad jag hade varit med om. Då blev det minsann liv i luckan! Det kändes otroligt skönt att bli tagen på allvar. Att det snart kom fram vem det var som hade skvallrat, kändes ju förstås lite jobbigt. Men jag måste ju stå för vad jag har sagt, så det var bara till att hålla huvudet högt. Undersköterskan jag "gått brevid", tog väldigt illa vid sig (förstås), och bad om att få prata med mig tillsammans med gruppchefen. Jag är oerhört konflikträdd, så det kändes ju givetvis pyton. Min sjuksköterskehandledare frågade om jag ville att skulle vara med, vilket jag efter ett tag insåg var en ganska bra idé. Mötet ägde sedan rum på högsta chefen rum. Uskan fick berätta sin version, och sen fick jag berätta min. Efter mötet tackade uskan mig, stod för allt jag hade påpekat och förnekade ingenting egentligen. Jag hade kunnat förstå om hon hade hatat mig efter detta, men tog det väldigt vuxet tycker jag. Skönt.

När detta hallaballow hade lagt sig lite, kändes jag hur uskorna fick en helt annan respekt för mig. Det gjorde att mitt beslut att "skvallra" kändes ännu mer rätt. Det var en förändring, eftertanke och respekt jag ville ha. Men befarade baktal, hatiska blickar och utfrysning.

Sjuksköterskorna gav mig emellertid bara goda erfarenheter! De hade förtroende för mig, lyssnade på mina åsikter och berömde mig flera gånger. Jag fick lära mig massor om medicinhantering, delning av dosett, om sjukdomar och fick en större inblick i sjuksköterskans ansvar på ett äldreboende. De lärde mig att ge insulinsprutor, ta blodsocker, ta venprov, ge subcutna sprutor. Jag fick fullt förtroende att ta puls och blodtryck för att senare skriva in resultaten i de boendes journal. Jag fick assistera när de skulle sätta kateter och mycket, mycket mer. Även om flera av sakerna jag fick tillfälle att göra, inte är direkt typiska för just sjuksköterskearbetet, var det nya erfarenheter för mig. Därför blev jag oerhört tacksam över att få prova på så mycket.

Personer med demens är väldigt speciellt och spännande att arbeta med. Man vet aldrig riktigt var man har dem, och det är svårt att i förväg veta hur en dialog kan komms att bli. Jag minns speciellt ett samtal med en invandrare. Han kom från ett land som ligger söder om Europa. Jag visste inte om han ville svara på frågan jag ville ställa och eftersom han har en demenssjukdom, kan jag heller inte riktigt veta vad ville säga med svaret.

Jag: - Får man fråga varför ni kom just till Sverige?
Mannen satt tyst en stund...
- Jag gick vilse...
- Du gick vilse och hamnade i Sverige!?
- ... Ja.... svarade mannen och log.

Jag skrattade tyst för mig själv och insåg att det inte var någon idé att fråga mer om en den saken. Kanske höll han inne med en hemlighet, kanske ville han bara skoja, eller så minns han inte. Det kommer jag aldrig få veta.

En skoluppgift jag fick var att spela in ett samtal med en boende. Jag transkiberade det igår och skrattade högt flera gånger! Det är verkligen ett typiskt exempel på hur en dialog kan se ut! Här är ett utdrag;

I: Vad gjorde du under andra världskriget?
B: Ja det var ju vanligt, man levde sitt liv som man gjorde, bara det flickor tar inte.. tänk på oss, vi kan inte... vi kan bli dåliga också, haha. Ja då, oh ja och så där.
I: Mm.
B: När man då, det var under tal om förstås att man skulle minka sig lite granna sig och så där.
I:  Minka sig?
B:  Ja...
I: Vad betyder det?
B: Ehm... minka? Ja kappa eller någon, göra sig... Nej men vad köper du när du ska gå på bio eller bingo eller vad det heter?
I: Ja, vad jag brukar köpa?
B: Ja.
I: Ja... då köper jag lite godis och en biobiljett.
B: Ja... det kan man ju säga, att det är ju om man ska till teatern eller något att, visst har man ju precis där som du, kopia utav det egentligen. Mm.





Ja, jag säger då det... Nu är de här fem veckorna förbi. Jag tycker att jag har varit på ett bra ställe och kommer att se tillbaks på min tid på demensboendet med positiva minnen. Mina handledare var toppen och en dem utav började gråta när jag kramade om henne för att säga sa hej då... det tar jag som ett gott betyg.