En fruktad fredag
Idag har Olle lämnat mig... det känns. Tungt. Ensamt. Det gör det alltid när man är van vid tvåsamheten. Då längtar man inte dirket efter att få vara ensam. En dag är okej, möjligtvis två. Sedan längtar man efter det goda sällskapet igen. Saken är den att jag har varit en riktig grubblare den senaste tiden, hälsat på djupt inne i mina tankar. Sådant blir mer påtagligt och jobbigt när man är ensam, därför har jag med delvis fruktan inväntat helgen. För jag visste att Olle skulle lämna mig, han måste ju få åka hem över helgen till sin lille son!
För att inte påminnas allt för mycket av mina innersta onda krafter, bestämde jag mig för att bjuda hem lite kursare på, låt oss kalla det, inflyttningsfest! Är man ute några få dagar innan med "inbjudan" får man dock räkna med att inte så många kan komma (svenskar är ju i regel alltid så förfärligt upptagna och vill man ordna till något stort ska man helst vara ute 3 månader i förväg. Typ). Några stycken kommer i alla fall över och jag är skitnervös. Jag gillar inte att ha fester/tillställningar hemma - jag får alltid sådan prestationsångest!
Förhoppningsvis går allting bra. Nu ska jag duscha. Vad fan ska jag ha på mig?
För att inte påminnas allt för mycket av mina innersta onda krafter, bestämde jag mig för att bjuda hem lite kursare på, låt oss kalla det, inflyttningsfest! Är man ute några få dagar innan med "inbjudan" får man dock räkna med att inte så många kan komma (svenskar är ju i regel alltid så förfärligt upptagna och vill man ordna till något stort ska man helst vara ute 3 månader i förväg. Typ). Några stycken kommer i alla fall över och jag är skitnervös. Jag gillar inte att ha fester/tillställningar hemma - jag får alltid sådan prestationsångest!
Förhoppningsvis går allting bra. Nu ska jag duscha. Vad fan ska jag ha på mig?
Kommentarer
Trackback
