Linnea

Igår skar jag potatis och lyckades köra in knivspetsen i ena handen, vilket resulterade i ett rejält jack.
Innan det hände, hade jag varit på ett ledsamt humör, så den lilla olyckan bidrog inte till att det blev bättre.
Olle sa åt mig att gå in i badrummet och spola handen med kallt vatten så att jag fick bort potatissaften.
Det blödde givetvis en del och jag blev osäker på om det behövde sys eller inte vilket resulterade i att jag blev rädd och yr! Där stod jag sedan och hängde över handfatet medan Olle hämtade diverse saker ur medecinlådan.
För när Olle är omkring finns inte sjuksköterskan inom mig, jag lägger över ansvaret på honom och blir som ett litet barn.

När Olle frågade om jag verkligen tyckte det var värt att sitta på akuten för att kanske sy ihop det (egentligen lilla) jacket, såg jag sex timmars väntan framför mig. Inte så lockande. Men för att få stopp på blödandet fick det åtminstone bli tejpning med kirurgisk tejp. Tur att vi har några sådana tejpbitar hemma, för det fungerade riktigt bra! Med två plåster över så syntes inget blod längre.

Tur att Olle verkar tycka att sånna här små insatser är roliga. Det bor allt en vårdare inom honom också. Jag minns när jag för ett år sedan träffade honom i Madrid direkt efter min surfingolycka. Jag hade ett ihopsytt jack på en decimeter som behövdes tvättas. Så när jag skulle ta bort alla plåsterlappar och jag för första gången såg hur jag såg ut, fick jag flashbacks och blev även då yr och svimfärdig. Olle fick ta över, tvättade och grejade.

Igår frågade han därför hur jag skulle klara mig utan honom. Men jag tror att jag skulle klara mig galant, jag vet ju hur jag ska göra. Men
* Att lita på någon så mycket på Olle att jag lämnar över hela ansvaret på honom, skulle aldrig fungera utan den starka tillit som finns mellan oss....
* Att vilja ta emot hjälp för något som jag egentligen kan och klarar av själv, är ett bevis på att jag vet att Olle inte kommer tycka om mig mer för att jag visar hur mentalt stark jag är hela tiden....
* Att jag samtidigt får Olle att känna sig behövd, att han är viktig för mig och att jag litar till fullo på att även han klarar av det jag redan kan...

 .... är väl ändå något av det finaste man kan göra i ett förhållande?

Faktum är att jag verkligen utvecklats massor gällande det här, under våra två år tillsammans. Det tycker jag han ska vara glad över! Det är han nog också.


I rely on you honey....