Paradiset
Det luktar sommar från den kringliggande skogen. Solen är sådär lagom varm och det enda man hör är fåglarna som kvittrar och suset från vinden som blåser i trädkronorna. Till huset leder bara stigar, bilarna står parkerade långt bort, där vi inte kan se dem.
I sommarstugan finns varken toalett, eller tvättmaskin och det var inte länge sedan vi drog in varmvatten till köket. Vill man duscha slänger man ut en duschslang till baksidan av huset, vatten får man från det lilla badrum där endast ett litet handfat med värmepump finns monterad. Utedass fungerar utmärkt och att kissa sista gången innan läggdags, när mörkret redan lagt sig, är alltid lika spännande för den mörkrädda.
Sittandes på en liten stentrappa tittar jag ut i över ängen som bara för några år sedan var en kohage. Där borta mellan träden ser jag havet som letat sig in genom åbyfjorden. Vattnet glittrar så fint från solens strålar. Några grannhus syns inte härifrån, men går man ner till den lilla bergknalle som gränsar till ängen, kan man några hundra meter längre bort, skymta släktingarnas sommarstuga.
Går man över ängen och följer en liten bäck genom skogen kommer man strax till fjorden, till havet som är full av krabbor, havstulpaner och andra tecken på att vi är vid en plats med friskt saltvatten. Ute vid ulerna är klipporna varma och jag vet var det är lättast att gå i, var man kan dyka och hur man enklast tar sig upp. En liten sandstrand finns, om man föredrar den sortens dopp. Bakom mig finns de mäktigaste bergen jag vet, de stupar rakt ner och ser riktigt skräckinjagande ut. Man kan ligga och titta i timmar på detta magnifika verk. Där uppifrån är utsikten vidunderlig.
Vardagsproblemen flyr, här finns inga måsten. Inuti mig skapas en kravlös människa, ett lugn sprider sig och tiden känns oviktig.
Bredalen måste vara i paradiset.
Äckliga små kryp, fästingar.
I sommarstugan finns varken toalett, eller tvättmaskin och det var inte länge sedan vi drog in varmvatten till köket. Vill man duscha slänger man ut en duschslang till baksidan av huset, vatten får man från det lilla badrum där endast ett litet handfat med värmepump finns monterad. Utedass fungerar utmärkt och att kissa sista gången innan läggdags, när mörkret redan lagt sig, är alltid lika spännande för den mörkrädda.
Sittandes på en liten stentrappa tittar jag ut i över ängen som bara för några år sedan var en kohage. Där borta mellan träden ser jag havet som letat sig in genom åbyfjorden. Vattnet glittrar så fint från solens strålar. Några grannhus syns inte härifrån, men går man ner till den lilla bergknalle som gränsar till ängen, kan man några hundra meter längre bort, skymta släktingarnas sommarstuga.
Går man över ängen och följer en liten bäck genom skogen kommer man strax till fjorden, till havet som är full av krabbor, havstulpaner och andra tecken på att vi är vid en plats med friskt saltvatten. Ute vid ulerna är klipporna varma och jag vet var det är lättast att gå i, var man kan dyka och hur man enklast tar sig upp. En liten sandstrand finns, om man föredrar den sortens dopp. Bakom mig finns de mäktigaste bergen jag vet, de stupar rakt ner och ser riktigt skräckinjagande ut. Man kan ligga och titta i timmar på detta magnifika verk. Där uppifrån är utsikten vidunderlig.
Vardagsproblemen flyr, här finns inga måsten. Inuti mig skapas en kravlös människa, ett lugn sprider sig och tiden känns oviktig.
Bredalen måste vara i paradiset.
Äckliga små kryp, fästingar. Kommentarer
Trackback
