Linnea

Såg en så underbart fin film igår, den var hemsk och riktigt skar i hjärtat. 
Den gick på kanal 5 och handlade om en tjej som blev gravid när hon bara var 15 år. Först var tanken att hon skulle adoptera bort det, men när barnet väl var fött ville hon inte släppa ifrån sig det. Mamman till tjejen lät henne behålla barnet på ett villkor; att de skulle ljuga om sanningen. Tjejen skulle bli syster till sitt barn och barnets mormor skulle ta hand om honom som om de vore hennes eget, samtidigt som de flyttade till en annan ort för att börja om från början.

Min modersintsinkt har aldrig varit så stark som den är nu. Även om jag varken önskade eller var mogen nog att ta hand om ett barn när jag var 16, skulle jag inte kunna tänka mig att jag skulle kunna adoptera bort det barn jag har fött. Tårarna rann som floder nerför mina kinder, det var längde sedan jag grät så mycket framför en film. Jag blev dessutom återigen påmind om att ungdomar i två olika västländer långt ifrån har samma förutsättningar. En 16 årig mamma i Sverige skulle fortfarande kunna gå ut gymnasiet, få sig en bra utbilding på ett universitet och därefter få det jobb hon vill ha, trots att hon är ung och kanske får kämpa lite extra. Så enkelt är det inte i USA.

Heja Sverige? Nej, för även om svenskars förutsättningar är bättre, är synen på att skaffa barn "förtidigt" den samma. Klart att det sker en stor förändiring i ens vardag när man skaffar barn. Däremot tror jag inte för den sakens skull att ens egna liv är över, att man inte kan göra karriär om man dessutom satsar på familjen. Måste man göra allt innan man skaffar barn? Kan man inte resa med barnen, eller göra den där långresan man alltid drömt om när barnen har flyttat hemifrån? Eller är livet inte lika roligt att leva efter att man fyllt 40?

Jag tror att barn skapar mer lycka än vad de bygger hinder. Varför tänka så enkelspårigt?