Skrivet fred. 22 aug
En hel skolvecka har redan gått. Det mesta känns jätterörigt, förvirrande och kaotiskt. Olle och hans farmor åkte ifrån mig i tisdags för att åka till stugan i Härjedalen. Det behövdes grejas lite. Jag fick därför klara mig själv. Att försöka få ett grepp om både Uppsala och Stockholm på en och samma gång har väl inte gått så bra. Men jag hittar till lägenheten från Uppsala järnvägsstation och jag hittar till Röda Korsets Högskola från Stockholms T-central. Trots att jag har en karta över Stockholm har jag hunnit gå vilse två gånger och kommit fram till att Stockholm är rörigare än både Paris och Madrid.
Vad jag har för känslor gällande skolan så är det lite blandat. Det är stressande och rörigt, men jag antar att det hör till. Mina klasskamrater (heter det så när man läser på högskola/universitet?) verkar i alla fall trevliga och jag har aldrig behövt känna mig ensam. Få personer känner någon sedan innan. Vi kör på hårt och har redan börjat ha föreläsningar. Vi ska göra ett grupparbete om studieteknik och vi lär oss hur en sjuksköterskas personlighet bör vara, vilka kvaliteter som är viktiga och vad man ska sträva efter. Det viktigaste är givetvis den empatiska sidan och att man alltid sätter patienten i centrum. Man arbetar inte som sjuksköterska av egoistiska skäl. Vad de flesta (inkl jag) verkar vara stressade över är att vi aldrig i arbeten får tycka någonting utan att kunna referera till någon (typ författare, filosof osv.) Inte ens när vi ska prata om vad vi har för studieteknik.
Vi har även hunnit ha inspark ute på Barnens Ö vilket var otroligt kul! Arrangering var över förväntan och man hann lära känna jättemånga nya ansikten. Vi lekte lekar och åt vällagad mat/fika om vartannat. Däremellan hann vi ha "fritid" för att bada, basta eller bara snacka om allt och inget med människor vi inte redan kände. Vi fick även en föreläsning av en före detta student på Röda Korsets Högskola som hade varit i Kenya under sin studieperiod och därefter startat en typ av voluntärförening. På kvällen var det fest och de få spänningar som fanns kvar släppte.
Dagen efter var vi färdigpackade för avfärd tidigare än tidsschemat sa. Bussen kom och vi funderade på om vi kanske kunde komma iväg lite tidigare en beräknat. Då körde bussen fast i en i lerig gräsmatta, däcken spann och spann och bussen kom varken framåt eller bakåt. Den var fast. Vi var cirka 15 personer som försökte putta på bussen. Jag kan ju säga så här, bussar är tunga, den kom inte en millimeter trots att vi tog i allt vad vi hade. Vi försökte trycka ned grus och kvistar under och framför däcken, även det utan resultat. En traktor kom, men det resulterade bara i att bogseringslinorna gick av, bussen rörde sig inte. Tillslut ringde vi bärgaren och kom iväg 1,15 timmar senare än vad som vara tänkt. Det var bara till att skratta. Galet var ordet.
Väl hemma mötte Olle mig. En vecka i högskolan har gått. Insparken är över. Jag har fått flera vänner och jag kommer alldeles säkert att trivas. Äntligen kunde jag börja slappna av lite. Då bröt dunderförkylningen. Varför blir det alltid så? 
Att försöka putta en buss, gick minst sagt dåligt...
...särsklit eftersom inte ens en traktor kunde rubba den.
Tillslut gav vi upp och bärgarn kom till vår undsättning! Med hjälp av en
fjärrstyrd vajer, drog han upp bussen på grusvägen igen.
