Linnea

Det är min nya titel. Känns... speciellt.

Mitt nya liv har nu tagit sin början i alla fall. I går (söndag) flög vi upp och hamnade hos Olles farmor i ett regnigt Uppsala, trötta som två spädbarn. Den senaste veckan har varit minst sagt hektiskt. Från tisdag till lördag jobbade vi ca 10/dag för att få ordning på lägenheten, packa allt i tre olika "högar", släng, förvara, ta med. Vi hade däremot tur med städningen eftersom de som ska flytta in vill renovera lägenheten. De tyckte därför att det var onödigt att vi gjorde en grundlig flyttstädning. Trots det tog badrummet och det lilla vi skulle städa i köket  sammanlagt 6 timmar! Men nu är det över, lägenheten är såld och vi har ingenting mer där att göra.

I lördags blev vi som sagt klara, vi hade då två timmar på oss att ladda om inför Agneta och pappas 90 årsfest! (De firade att de fyllt/fyller 40 respektive 50 år). Festen hölls i Norsunds ombyggda stationshus och den var mer än lyckad! Det kom ca 50 gäster och jag, som vanligtvis avskyr att behöva mingla, tyckte att det var en riktigt trevlig känsla att bara vända sig om för att upptäcka att där står någon man inte sett på cirka 10 år! Min pappa älskar tävlingar så det blev mycket av den varan då festen hade ett OS-tema. Maten var förvånansvärt god, det blev rökt ankbröst, örtkryddad rödtunga och macarpone tårta.
    Anton och jag hade dessutom gjort ett tal som jag höll inför vår käre fader. Tal har jag inte hållt sedan jag gick i skolan och det var en från början nervös känsla, men som övergick i njutning, då jag den här gången slapp tala under press! Där fanns ingen som skulle sätta betyg på mig, alla var där för att lyssna och de var en underbar publik som skrattade på ställen där inte var meningen att de skulle skratta! Det bästa var, att det blev så otroligt uppskattat av gästerna. En man sa att han blev tårögd av att se två barn i 20 årsåldern hålla ett "så fint" tal och visa sådan uppskattning  inför sin pappa. En annan sa att hon tyckte att jag skulle ringa hennes barn för att berätta hur man håller tal inför sin föräldrar. Tacka vet jag kursen presentationsteknink på gymnasiet, därför vill jag tacka Gunnar Einarsson för att jag är så jäkla bra! =D

Nu är tryggheten lämnad och jag är i ett förvirrat och lite kaotiskt tillstånd igen. Återigen ska jag anpassa mig till ett nytt liv. Och storstad är faktiskt något nytt. Dagens mest förvånande intryck var dock att folk pratar svenska här. De brukar dem inte göra mina på äventyr.